Unga Republikaner

Krönika: Republik är en rättvisefråga

Monarkin upphör aldrig att fascinera. Inte som institution, som institution är den själsligt död och att den alls finns kvar är ett tecken på att tiden på många vis är ur led. Men monarkin fascinerar som bastiljon för ett system som ingen vettig människa försvarar idag. Ett system där man är mer värd beroende på sin härkomst.

I söndags döptes prinsessan Leonore. En mindre ceremoni än när prinsessan Estelle döptes men ändå en ”privat middag” med ett hundratal gäster. Media gick som vanligt i spinn i en helt okritisk och ganska grund analys av klänningar, tigrar och smycken, ordnar, medaljer och utmärkelser. Det som var uppseendeväckande denna gång var att media inte ens gjorde några tafatta försök att balansera bevakningen genom att ta upp frågan om det svenska statsskicket. Sådana diskussioner brukar åtminstone ha viss balans eftersom det måste finns någon typ av motpart. I många lagen har jag själv fått vara ställföreträdande festförstörare och i TV eller spalter fått lägga ut texten om det otidsenliga och orimliga i arvsmonarkin. Så inte denna gång. Vare sig jag eller någon annan republikan fick den möjligheten. Det här är signifikant för hur media fortfarande hyser en underdånighet gentemot kungahuset.

jag har en släkting som i hela sitt liv varit ett skolexempel på att livet inte är rättvist. Hon är också en ivrig förkämpe för att vi ska ha ett samhälle där vi hjälps åt och delar på de bördor som finns. Ändå hyser hon, i likhet med media, en vördnad för monarkin. Så förhåller det sig med många. Orsaken är väl antagligen att monarkin alltid har funnits där som en trygg hamn när förändringens vindar blåst. Samhället har utvecklats åt ett håll vars främsta signum är ”in med det nya, ut med det gamla”. Det har genomsyrat allt från reformen då Sverige fick enkammarriksdag till rivningen av Klarakvarteren i Stockholm. Utvecklingen har trots allt gått från ett orättfärdigt samhälle till mer av rättfärdighet och rättvisa. Men monarkin har isolerats från detta ock är alltjämt ett orättvisans fäste. Att det inte får förbli så är vi väl många som är överens om. Men vi måste jobba för det tillsammans. Gå med i Unga Republikaner för rättvisans skull du också!

/Jonas Lundgren, förbundsordförande för Unga Republikaner och medlem i Vänsterpartiet

Krönika: Demokratisering av statsskicket är en frihetsfråga

Det är få tillfällen som det är så uppenbart vilka förlegade traditioner som monarkin står för som idag. Idag har vi under hela dagen kunnat följa den exponering som två barn utsätts för – utan att själva ha kunnat vare sig välja eller påverka det.

Nationaldagen är en dag då det är passande att uppmärksamma att vi i Sverige lever i en demokrati där både du och jag har rätt att tycka vad vi vill. Det är någonting att värna. Det är även dags att utöka demokratiseringen och gå fullt ut. Det är dags att Sverige byter statsskick till republik.

Monarki och frihet är varandras motpoler. Unga Republikaners antagonister talar ofta om att värna historien, seder och traditioner, men att maniskt hålla fast vid odemokratiska principer är inte värdigt en demokrati. Vi har rätt till någonting bättre.

Lika mycket som vi har rätt att välja skola, arbete, bostadsort och politiska företrädare borde vi ha rätt att välja statschef. Istället hänvisas det ofta till tradition. Att vi likväl har en lång tradition att ha en envåldshärskare utan en riksdag baserad på ett partisystem är någonting som samma personer gärna inte pratar om. Det är hyckleri.

Monarkins innebär inskränkningar på personers fri- och rättigheter. Våra kommande monarker har inte möjlighet att själva välja religion eller framtid. Det går emot de grundläggande liberala principerna om alla människors lika värde.

Det är dags att även Estelle och Leonore får möjlighet att själva påverka sin framtid. Dagens system ryms inte i en modern demokrati och istället för att bejaka konservativa krafter bör vi leva upp till de liberala principer som resten av vår konstitution vilar på.

2011 skrev författaren och krönikören Lena Andersson följande ord:

”Monarkin är odemokratisk till sitt väsen även när en demokratiskt vald riksdag underlåter att avskaffa den. Den är det på samma sätt som rasismen är odemokratisk även om den riksdag som stiftar lagar som ej gäller lika för medborgarna är folkvald.”

Hon har rätt. Att undvika att uppmärksamma frågan om republik är en skymf emot demokratin. Påverka. Det är dags för demokrati fullt ut.

Jessica Schedvin, styrelseledamot för Unga Republikaner och medlem i Moderaterna.

Ungrepublikaner på frammarsch

jonas3

Efter kongressen har en ny förbundsstyrelse valts och satts i arbete. Detta har bland annat inneburit att jag gått från tillförordnad till ordinarie förbundsordförande med en förbundsstyrelse jag tror kommer visa sig vara den bästa en kongress valt i Sverige 2013. Visst, det är ett högt ställt mål. Men jag tror inte att vår förbundsstyrelses kompetens och bredd kan underskattas. Emil Claesson, Jessica Schedvin, Sandra Rosenälv och Johanna Alm kommer tillsammans med mig att ta Unga Republikaner till nya höjder.

Efter att ha haft en bra och framtidsoptimistisk kongress ser vi redan klara framsteg. Media börjar få upp ögonen för vårt förbund och verksamheten vi driver. Detta kan inte underskattas. Vi har sedan mitten av april bland annat deltagit i finska Radio Vega där jag försvarat de antirojalistiska och republikanska ståndpunkterna. Vi har också i en artikel på Newsmill smulat sönder rojalistiska ihåliga argument.

Igår fick jag ett mail från en entusiastisk och taggad medlem och för bara några dagar sedan utökades Unga Republikaners landsomfattande nätverk när Peder Kostet blev vår nionde kontaktperson. Efter sommaren hoppas vi ha en fungerande lokalavdelning i Luleå med benägen hjälp av vår kontaktperson på orten, Fanny Blombäck. Över huvud taget ser vi just nu hur den republikanska rörelsens ungdomsdel byggs allt starkare och det är något vi kan glädjas åt. Glädjen får dock inte innebära att vi tappar garden, vi måste fortsätta vårt målmedvetna arbete för att göra Unga Republikaner till en stark demokratirörelse.

Samtidigt som Unga Republikaner växer sig starkare ser vi också hur kravet på arvsmonarkins avskaffande och fullständig demokrati börjar växa även i andra ungdomsrörelser. I den centerpartistiska ungdomsrörelsen, CUF, ser vi hur deras kongress behandlade frågan om CUF:s inställning till statsskicket. Tyvärr nådde motionen inte hela vägen fram men det faktum att frågan om statsskicket diskuterats och vunnit gehör är jag övertygad om att vi bör se som en framgång.

Vad jag också tror att vi ser just nu är hur folk i gemen i större utsträckning än tidigare börjar se det absurda i kungahusets särställning i riksdagen. Vi republikaner ser naturligtvis det stora problemet i att media behandlar makthavarna okritiskt vilket vi tidigare poängterat i samband med vår Estelles dop. Som republikaner tycker vi naturligtvis att kungahuset bör bevakas som den maktfaktor det är och inte få den gräddfil den allt för länge åtnjutit i media.

Med dessa ord vill jag försöka sätta ord på en känsla. En känsla av optimism och framtidstro. Peter Althin fick när han var ordförande för Republikanska Föreningen ofta frågan om han trodde att målet, monarkins avskaffande, skulle bli verklighet under hans livstid. Han svarade konsekvent ja. Jag är övertygad om att Unga Republikaner som en del av den republikanska rörelsen kommer kunna förverkliga Peters dröm fortare än vad någon av oss anar. Opinionen för vår sak växer sig ständigt starkare. Förnuftet kommer att segra. Det är oundvikligt.

/Jonas Lundgren, förbundsordförande
Unga Republikaner

Krönika: För Sverige i framtiden

Vår medlem Frida Irving kritiserar i denna krönika PJ Anders Linders bok Monarkins bästa tid är nu.

IMG_3054”[…] ett ämbete som enligt svensk tradition är opartiskt och sammanhållande för hela landet och nationen”. Så beskriver PJ Anders Linder en svensk monarks roll i debattboken Ja. Monarkins bästa tid är nu (2010). Men Linder borde tänka efter. Vår nuvarande situation är att vi har en statschef som är allt annat än opartisk. En statschef som gör politiska uttalanden, som väljer att inte dela ut pris beroende på sin personliga åsikt om pristagaren förtjänat det eller ej och som prisar odemokratiska ledare. Det finns ingen plats för något så orättvist och bakåtsträvande som monarki som statsskick i dagens i övrigt demokratiska svenska samhälle.

En statschef bör enligt tradition föregå med gott exempel och vara ett moraliskt föredöme. Att som Sveriges kung figurera privat i tveksamma sociala sammanhang och i sitt officiella värv prisa diktatorer – det känns för mig inte som definitionen av ett gott föredöme. Det är också något som aldrig skulle tolereras med en president vald av folket.

Skattepengar går till statschefens och hela hans familjs liv i lyx och flärd, med dyra semestrar, båtar och kläder. Hur kan det gå ihop när de, som Linder ju faktiskt säger, inte utför något egentligt arbete, utan enbart fullgör en representativ uppgift? Det är människor som arbetar för att få mat på bordet, som tvingas finansiera kungens strippbesök, semestrar och boende i våra slott. Kulturarv som vi alla betalar underhållet för bör vara tillgängliga för hela (den betalande) allmänheten och inte fungera som boende för den kungliga (icke betalande) familjen.

Men det är mycket mer än en fråga om pengar. Monarkin är odemokratisk. Den går stick i stäv med det samhälle vi lever i idag. Den är liktydig med ett tärningsspel där slumpen får avgöra om det föds en begåvad eller en inkompetent statschef, som kan bli en helt igenom pinsam representant för Sverige. Varför envisas med denna osäkerhet när svenska folket kan rösta fram den statschef som är mest lämplig för ämbetet?

Monarkin grundar sig på en urmodig uppfattning att vissa människor är mer värda än andra och att individer från familjer med fina namn och ”blått blod” i ådrorna ska vara särskilt lämpliga för uppdraget. Kungligheter är naturligtvis lika litet blåblodiga som någon annan. Möjligen skulle man däremot kunna hävda att den begränsade tillgången på prinsar och prinsessor, gör att alla kungligheter till slut är släkt med varandra, vilket skapar extrema förutsättningar för en degenererad inavel. Inte de bästa förutsättningar för att iklä sig ämbetet som statschef.

Monarkin bör kvarstå eftersom den är en del av vår tids historia, hävdar PJ Anders Linder, den är något som “alltid” funnits. Linder har i och för sig helt rätt i att monarkin är en stor del av vår historia, dock tillhör den inte den del vi bör vara stolta över. När historien är en belastning ska vi invända mot den. Ponera att vi skulle använda Linders argument på alla andra historiska orättvisor. Kvinnors omyndighet, barnaga, förtrycket i kolonierna.
Nej, låt oss göra oss av med monarkin snarast möjligt!
Den symboliserar enorma klassklyftor, vissas rätt att göra vad de vill, och en idé om att man är mer eller mindre värd beroende på vilket blod som rinner genom ådrorna.

Det nuvarande statsskicket är även ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Kungafamiljen påtvingas en religion, vilket strider mot vår lagstiftning om religionsfrihet. Familjemedlemmarna uppfostras från barnsben till en representativ meningslöshet. De får aldrig göra ett verkligt val av ett normalt liv.
Monarkin är ett icke fungerande system och till ingen nytta. Det ger svenska folket ingenting annat i utbyte än feta, skamfulla rubriker om kungens senaste klavertramp och föder de uslaste skvallertidningar som gör statschefen till ett medialt jippo.
Det är dags att politikerna vågar väcka debatten om statsskicket på allvar. Jag hoppas innerligt att monarkins vara eller inte vara blir en fråga i valet 2014!

/Frida Irving, medlem i Unga Republikaner och Republikanska Föreningen

Jag lovar att köpa korv åt kungen

I SVT:s årliga megafonjournalistiska monarkiförhärligande program ”Året med kungafamiljen” som sändes på nyårsdagen fick vår statschef frågan om han tyckte att insynen i hovets ekonomi var tillräcklig. Hans svar blev att han ansåg att det vore märkligt om varje varmkorv han köpte skulle redovisas.

kungenskorvI Sverige hade vi 2012 ett reformutrymme som låg på cirka 23 miljarder kronor. Av dessa gick cirka 122 miljoner till hovet. Dessa delas upp i två högar kan man säga, två verksamheter. Den första av dessa verksamheter är slottsstaten. Slottsstatens ekonomi redovisas relativt öppet och omfattar ungefär 60 miljoner kronor. De resterande cirka 60 miljoner kronorna går till det som kallas hovstaten. Hovstaten betalar bland annat löner till hovets personal men även till kungens personliga utgifter. Anslaget till hovstaten har ökat med 12,2 miljoner kronor mellan 2007 till 2011 (verksamhetsberättelsen för hovstaten 2012 är inte klar ännu). Vi säger att en varmkorv kostar i snitt 20 spänn, alltså en vanlig grillad med bröd, ingen Bamse eller chorizo. Troligt är att hovet har ungefär samma personalutgifter som 2011, det vill säga cirka 44 miljoner eller 70 procent av hovstatens totala ekonomi. Då återstår ungefär 18 miljoner kronor av hovstatens totala ekonomi. Det motsvarar någonstans runt 90.000 varmkorvar. Det skulle innebära att kungen åt 246 varmkorvar om dagen, året runt. Om vi ponerar att han får hjälp av hela kungafamiljen så skulle det innebära att kungafamiljen konsumerade 30 varmkorvar om dagen per person, och då räknar jag med att prinsessan Estelle äter lika många som resterande kungafamiljen trots att hon är en ganska liten tjej och att Chris O’Neill är med och käkar trots att han och Madde inte har gift sig ännu.

Jag tror visserligen att de flesta är medvetna om att kungen bara försökte att negligera frågan om apanagets offentlighet genom att dra till med den beryktade korven. Min främsta reflektion är att det är åt skogen illa om kungen som statschef föraktar sina medborgare, vars yttersta representant han trots allt är. För hur skulle det kunna vara frågan om något annat än förakt när man uttrycker sig på detta sätt?

I egenskap av förbundsordförande i Unga Republikaner lovar jag att köpa 1 paket varmkorv till kungen varje år om han i gengäld lovar att se till att även apanaget till hovstaten redovisas offentligt. Smaklig måltid ers majestät!

/Jonas Lundgren, förbundsordförande för Unga Republikaner

Krönika: Vila är för rojalister

Republikanska Föreningen har, genom Jesper Svensson och Mats Einarsson, tagit fram ett förslag till ny republikansk författning..

Republikanska Föreningen gick framåt rejält tack vare Estelles födelse. Sedan 2010 har Sverige ett republikanskt ungdomsförbund, det är vi, Unga Republikaner, som nu i söndags haft vår kongress och ska nu sparka igång en ny förbundsstyrelse med en ny förbundsordförande. I veckan kom en undersökning från SOM-institutet som presenterade ett stöd för Sveriges statschef på 4 procent. Stödet för monarkin ligger på 51 procent, således är vägen inte lång till en majoritet för ett demokratiskt statsskick. Orsaken till det låga förtroendet för kungen tycks egentligen främst bero på boken Den motvillige monarken och på Maj Wechselmanns och TV4:s avslöjanden om drottningens användande av pengar från oss skattebetalare för att skriva om sin pappas historia. Undertecknad har svårt att komma på någon annan institution än kungahuset som, i ett land där nazismens och kommunismens brott kartläggs och redovisas av en specialinrättad myndighet (Forum för levande historia), skulle komma undan med att använda skattepengar till att skriva om historien i en gammal nazists favör.

Förtroendet för monarkin dalar alltså. Det finns inte så mycket att försvara. Snart har frivilliga krafter gjort det packat och klart att omvandla Sveriges statsskick för att genomföra en extremt central demokratireform. Det som krävs är Bara ett penndrag, som Einarssons och Svenssons utredning också heter.

Frågan är om vi hinner. Det är ett penndrag som krävs men det måste göras snart. Vi republikaner måste veta att utnyttja läget nu, driva på mer än någonsin även om det nu verkar vara medvind. Varför? För att om vi vill demokratisera statsskicket finns det ett stort hot; Victoria. Man kan knappast ha så mycket principiellt emot ett Victoria skulle kunna kandidera till presidentämbetet i en republik. Däremot kommer stödet för kungahuset att öka igen när Victoria tar över pappsens jobb. Är det något som man som republikan bör se som ett principiellt problem att kungen (drottningen om Victoria hinner ta över) är populär? Personligen tycker jag inte det. Det principiella ligger inte där utan i demokratisaspekten av att kungamakten finns kvar och att samhället inte är fullt ut demokratiskt även om en av dem som hindrar demokratiutvecklingen råkar vara populär.

Det är lite av skördetid för oss republikaner just nu. Ni känner det säkert. Vi har liksom lyfts fram som på en våg av monarkiyra, avslöjanden och oförutsedda händelser. Det är väldigt trevligt. Men samtidigt får vi inte vara lugna och luta oss tillbaka. Om Sverige ska bli en republik är en fråga om aktivt opinionsarbete, bland unga under 30 måste det arbetet göras av Unga Republikaner. När det gäller äldre så måste det arbetet göras av Republikanska Föreningen. Vila är för rojalister.

/Jonas Lundgren, frilandsskribent
Nyvald ledamot för Unga Republikaners förbundsstyrelse

Välkommen till världen lilla flicka, vill du själv bestämma din framtid?

Så har Victoria och Daniel fått en liten unge. Det är ju fint på sätt och vis. Jag menar, det är alltid fint när ett nytt litet liv kommer till världen. Liv är faktiskt själva nyckelordet. Frågan är vad det är för liv där man inte själv har sista ordet? Ett liv där man själv inte har kontrollen och där ens vilja är underordnad kotym och regelverk. Det är en fråga jag uppmanar de nyblivna föräldrarna Victoria och Daniel att fundera en stund över. Vi vet inte ännu vad den lilla flickan som kom till världen vid fyrasnåret inatt kommer att heta. Vi vet inte ännu när hon får sin första mjölktand. Men vi vet redan hur hennes liv kommer te sig. Vi vet att hon kommer att vara en självklar del av vår del av vårt samhälle i cirka 80 år framöver.

Nu när statsministern förutsagt att vi kommer att leva tills vi blir 100 år undrar jag: Om vi lever så länge som vi förväntas så har vi 100 år kvar av apanage. Den som vill räkna på hur många miljoner kronor det är kan naturligtvis göra det. Själv bär jag på känslan att ett exakt svar på den frågan skulle vara allt för deprimerande, stagnerande och svindlande för att gå att stå ut med.
När ett barn föds och direkt möts av förväntningar på att bli ännu en länk i en odemokratisk ordning är det ganska sorgligt i mitt tycke. Kanske framförallt eftersom inga kritiska röster har höjts under de timmar som gått sedan beskedet kom. Istället har morgonsoffor och tidningar varit fulla av Svensk Damtidnings kungabevakare, Expressens hovexpert och kungliga bibliotekarier. Jag vet inte riktigt när vi kommer att få en konstruktiv debatt om monarkins otidsenlighet men jag är ganska säker på att det kommer ta sin rundliga tid.

Dopet kommer också att bli intressant att titta närmare på. Inte därför att jag missunnar de nyblivna föräldrarna att under högtidliga former namnge sitt barn. Men jag vill inte betala för det. Dock vet jag att så kommer bli fallet. En god och mer demokratisk lösning vore att ge kungahuset samma prägel som Svenska Kyrkan. Man kan bli medlem och årsvis betala skatt till kungahuset, eller så kan man stå över. På så sätt skulle vi också få reda på vilken legetimitet kungahuset har. Det skulle avgöras av deras medlemsantal. En sådan modell skulle vara mer acceptabel för oss som kanske ändå känner att det vore festligt att få vara med och bestämma vem som ska vara våran statschef. En republik med frivillig anslutning till monarkin men där monarken inte har några som helst officiella uppdrag utan snarare är en sorts konserverat och pågående historiskt museeföremål. På så sätt skulle det också bli betydligt lättare för Victorias och Daniels dotter att själv bestämma hur hennes framtid ska se ut. Det tycker jag borde vara varje barns rättighet.

/Jonas Lundgren
Frilansskribent och ungrepublikan

Krönika: Om skillnaden på allmänhetens nyfikenhet och dess intresse och om det irrelevanta i moralpaniken

Det har varit mycket nu, kungahuset har inte omnämnts i positiva ordalag sedan prinsessbröllopet, möjligen med undantag för Svensk Damtidning och andra fanclubliknande publikationer. Kungahusets ställning har blivit något svagare samtidigt som inställningen ”vill kungen gå på porrklubb är det en privatsak” och ”typ alla tyskar var väl nazister på 30-talet” har florerat flitigt både i media och bland folk över lag. Det är kanske inte något att uppröras över heller, folk har nog faktiskt rätt i att vad man gör på sin fritid är en privatsak.

Dock finns problem med en negligerande inställning till medias moralpanik. Tyvärr är det dessa problem som hamnat i skuggan av den formidabla tsunami av indignation som vällt över Sverige sedan Den motvillige monarken, Kalla Faktas reportage om drottningens pappa och Maj Wecshelmanns film En liten antirojalistisk film. Den aspekt jag syftar på är den mer juridiska. Om kungen gått på porrklubb är det möjligen hans ensak fram till dess vi börjar tala om huruvida det har gjorts med apanaget, som betalas av dig och mig. Hemlighetsmakeriet kring vart apanaget går är så pass omfattande att det är högst troligt att dessa, möjligen moraliskt förkastliga, porrklubbsbesök fakturerats skattebetalarna och svenska staten. Här finns det verkliga problemet.

Demokratiaspekten av republikanska krav är egentligen betydligt mer relevant än huruvida kungafamiljen är ruttna människor eller inte. Visst kan man fnissa åt att Madeleine bara flaxar runt i USA och shoppar. Visst kan man tycka att Carl-Philip borde satsa på något annat än design och bli förbannad över att vi vanliga Svenssons måste ta studielån och har prestationskrav på oss när vi studerar medan han inte behöver ta ett enda högskolepoäng när han skrivit in sig på universitetet- Visst kan vi tycka att Victoria är duktig men lillgammal. Visst kan vi säga att kungen verkar lite bakom flötet ibland. Visst kan vi tycka att det är kul att Silvia fortfarande säger ”küngen”. Men det är inte dessa, rent lyteskomiska aspekter av kungahuset som är de relevanta.

Kungafamiljen må ha ett unket byk i bagaget, det kan de tvätta själva och visst kan det göras i medias åsyn. Dock finns ett problem i detta. Den mediacirkus som uppstått bekräftar bara den personfixering som finns vid den institution som kungahuset utgör. När media hänvisar till ”allmänhetens intresse” i frågan ”har eller har inte kungen gått på porrklubb” är det egentligen allmänhetens nyfikenhet man hänvisar till. När det gäller allmänhetens intressen är det att det öppet redovisas vart våra skattepengar går och varför. Det ligger också i allmänhetens intresse att införa ett demokratiskt statsskick i Sverige.

Jonas Lundgren
Frilansskribent och ungrepublikan

Det finns några saker det råder så gott som konsensus kring i Sverige. En sådan sak är att bevara det demokratiska samhället och skydda det från angrepp, en annan är att Nordkorea är en diktatur. En av de saker som oftast framhålls gällande det andra exemplet, att Nordkorea är en diktatur, är att Kim Il Song gav makten till sin son Kim Jong Il och att Kim Jong-Nam, Kim Jong Ils äldste son länge betraktades som dennes naturliga efterträdare. Vad som skiljer Sverige och Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea som landet officiellt heter, är att Nordkorea är en republik och Sverige en demokratisk monarki. Vad som är likheten mellan Sverige och Nordkorea är att statschefstiteln går i arv, oklart dock om nordkoreanerna skulle acceptera en kvinna som statschef vilket Sverige gör. Ytterligare en skillnad är naturligtvis att statschefen i Sverige inte har någon formell makt

Vi kan alltså vara överens om att Sverige är en demokrati och Nordkorea en diktatur. Vi kan också vara överens om att Sverige och Nordkorea båda har statschefer som ärver sin post. Det intressanta med sambandet är att anledningen till att det inte diskuteras över huvud taget är rädslan för att dra paralleller som kan ses som för extrema. Sverige är på ytterst få andra punkter likt nekrokratin Nordkorea. Samtidigt har parallellen en relevans. Detta påstående bygger jag på det faktum att Sverige, tack och lov, till varje pris vill ha så få likheter med Nordkorea som möjligt. Att detta skulle vara ett av de starkare argumenten för avskaffandet av kungahuset och inrättandet av republik skulle jag inte påstå, men att det skvallrar om det otidsenliga i arvsmonarkin är ganska uppenbart.

Ytterligare en likhet mellan Nordkorea och Sverige är den rent onyktra personkulten som odlas kring statschefen, många Nordkoreaner skulle med all säkerhet svimma om de fick hälsa på landets statschef precis som många svenskar skulle få dåndimpen om de fick chans att hälsa på statschefen. I båda fallen är orsaken inte bara intresset för ”kändisar och kungligheter” utan också den flitigt odlade personkulten. Denna personkult, i Nordkorea utkablad i statliga tv-kanaler, radio och tidningar, i Sverige utkablad av såväl privata som statliga tv-kanaler, radio och tidningar bidrar till att föda ett samhällsklimat där statschefen är oantastlig. Detta tar sig i Nordkorea uttryck i att den som kritiserar statschefen får ett nackskott och i Sverige genom straffimmunitet och genom att den som kritiserar kungen eller kungahuset blir piskad med jantelagen i ansiktet av rojalister och kungavänner, att representera ”avundsjukan” är under alla förhållanden någonting dåligt i vårt avlånga land. Vid prinsessbröllop och Nobelbanketter är det väldigt sällan man får tillfälle att läsa något annat om kungafamiljen än de onyanserade hyllningsreportage i Svensk Damtidning och Expressens och Aftonbladets söndagsbilagor.

Det finns, som jag ser det, en klar poäng med att vara republikan jämfört med att vara rojalist och det är att man går i takt med den tid man lever i. Rojalisterna är, liksom för övrigt Nordkoreanska kommunistpartiet, i otakt med tiden och den självklara demokratiska segern, en seger för förnuftet.

Jonas Lundgren
medlem i Unga Republikaner