Unga Republikaner

Det finns några saker det råder så gott som konsensus kring i Sverige. En sådan sak är att bevara det demokratiska samhället och skydda det från angrepp, en annan är att Nordkorea är en diktatur. En av de saker som oftast framhålls gällande det andra exemplet, att Nordkorea är en diktatur, är att Kim Il Song gav makten till sin son Kim Jong Il och att Kim Jong-Nam, Kim Jong Ils äldste son länge betraktades som dennes naturliga efterträdare. Vad som skiljer Sverige och Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea som landet officiellt heter, är att Nordkorea är en republik och Sverige en demokratisk monarki. Vad som är likheten mellan Sverige och Nordkorea är att statschefstiteln går i arv, oklart dock om nordkoreanerna skulle acceptera en kvinna som statschef vilket Sverige gör. Ytterligare en skillnad är naturligtvis att statschefen i Sverige inte har någon formell makt

Vi kan alltså vara överens om att Sverige är en demokrati och Nordkorea en diktatur. Vi kan också vara överens om att Sverige och Nordkorea båda har statschefer som ärver sin post. Det intressanta med sambandet är att anledningen till att det inte diskuteras över huvud taget är rädslan för att dra paralleller som kan ses som för extrema. Sverige är på ytterst få andra punkter likt nekrokratin Nordkorea. Samtidigt har parallellen en relevans. Detta påstående bygger jag på det faktum att Sverige, tack och lov, till varje pris vill ha så få likheter med Nordkorea som möjligt. Att detta skulle vara ett av de starkare argumenten för avskaffandet av kungahuset och inrättandet av republik skulle jag inte påstå, men att det skvallrar om det otidsenliga i arvsmonarkin är ganska uppenbart.

Ytterligare en likhet mellan Nordkorea och Sverige är den rent onyktra personkulten som odlas kring statschefen, många Nordkoreaner skulle med all säkerhet svimma om de fick hälsa på landets statschef precis som många svenskar skulle få dåndimpen om de fick chans att hälsa på statschefen. I båda fallen är orsaken inte bara intresset för ”kändisar och kungligheter” utan också den flitigt odlade personkulten. Denna personkult, i Nordkorea utkablad i statliga tv-kanaler, radio och tidningar, i Sverige utkablad av såväl privata som statliga tv-kanaler, radio och tidningar bidrar till att föda ett samhällsklimat där statschefen är oantastlig. Detta tar sig i Nordkorea uttryck i att den som kritiserar statschefen får ett nackskott och i Sverige genom straffimmunitet och genom att den som kritiserar kungen eller kungahuset blir piskad med jantelagen i ansiktet av rojalister och kungavänner, att representera ”avundsjukan” är under alla förhållanden någonting dåligt i vårt avlånga land. Vid prinsessbröllop och Nobelbanketter är det väldigt sällan man får tillfälle att läsa något annat om kungafamiljen än de onyanserade hyllningsreportage i Svensk Damtidning och Expressens och Aftonbladets söndagsbilagor.

Det finns, som jag ser det, en klar poäng med att vara republikan jämfört med att vara rojalist och det är att man går i takt med den tid man lever i. Rojalisterna är, liksom för övrigt Nordkoreanska kommunistpartiet, i otakt med tiden och den självklara demokratiska segern, en seger för förnuftet.

Jonas Lundgren
medlem i Unga Republikaner