Så har Victoria och Daniel fått en liten unge. Det är ju fint på sätt och vis. Jag menar, det är alltid fint när ett nytt litet liv kommer till världen. Liv är faktiskt själva nyckelordet. Frågan är vad det är för liv där man inte själv har sista ordet? Ett liv där man själv inte har kontrollen och där ens vilja är underordnad kotym och regelverk. Det är en fråga jag uppmanar de nyblivna föräldrarna Victoria och Daniel att fundera en stund över. Vi vet inte ännu vad den lilla flickan som kom till världen vid fyrasnåret inatt kommer att heta. Vi vet inte ännu när hon får sin första mjölktand. Men vi vet redan hur hennes liv kommer te sig. Vi vet att hon kommer att vara en självklar del av vår del av vårt samhälle i cirka 80 år framöver.
Nu när statsministern förutsagt att vi kommer att leva tills vi blir 100 år undrar jag: Om vi lever så länge som vi förväntas så har vi 100 år kvar av apanage. Den som vill räkna på hur många miljoner kronor det är kan naturligtvis göra det. Själv bär jag på känslan att ett exakt svar på den frågan skulle vara allt för deprimerande, stagnerande och svindlande för att gå att stå ut med.
När ett barn föds och direkt möts av förväntningar på att bli ännu en länk i en odemokratisk ordning är det ganska sorgligt i mitt tycke. Kanske framförallt eftersom inga kritiska röster har höjts under de timmar som gått sedan beskedet kom. Istället har morgonsoffor och tidningar varit fulla av Svensk Damtidnings kungabevakare, Expressens hovexpert och kungliga bibliotekarier. Jag vet inte riktigt när vi kommer att få en konstruktiv debatt om monarkins otidsenlighet men jag är ganska säker på att det kommer ta sin rundliga tid.
Dopet kommer också att bli intressant att titta närmare på. Inte därför att jag missunnar de nyblivna föräldrarna att under högtidliga former namnge sitt barn. Men jag vill inte betala för det. Dock vet jag att så kommer bli fallet. En god och mer demokratisk lösning vore att ge kungahuset samma prägel som Svenska Kyrkan. Man kan bli medlem och årsvis betala skatt till kungahuset, eller så kan man stå över. På så sätt skulle vi också få reda på vilken legetimitet kungahuset har. Det skulle avgöras av deras medlemsantal. En sådan modell skulle vara mer acceptabel för oss som kanske ändå känner att det vore festligt att få vara med och bestämma vem som ska vara våran statschef. En republik med frivillig anslutning till monarkin men där monarken inte har några som helst officiella uppdrag utan snarare är en sorts konserverat och pågående historiskt museeföremål. På så sätt skulle det också bli betydligt lättare för Victorias och Daniels dotter att själv bestämma hur hennes framtid ska se ut. Det tycker jag borde vara varje barns rättighet.
/Jonas Lundgren
Frilansskribent och ungrepublikan
Unga Republikaner 
Kommentera