Unga Republikaner

Det har varit mycket nu, kungahuset har inte omnämnts i positiva ordalag sedan prinsessbröllopet, möjligen med undantag för Svensk Damtidning och andra fanclubliknande publikationer. Kungahusets ställning har blivit något svagare samtidigt som inställningen ”vill kungen gå på porrklubb är det en privatsak” och ”typ alla tyskar var väl nazister på 30-talet” har florerat flitigt både i media och bland folk över lag. Det är kanske inte något att uppröras över heller, folk har nog faktiskt rätt i att vad man gör på sin fritid är en privatsak.

Dock finns problem med en negligerande inställning till medias moralpanik. Tyvärr är det dessa problem som hamnat i skuggan av den formidabla tsunami av indignation som vällt över Sverige sedan Den motvillige monarken, Kalla Faktas reportage om drottningens pappa och Maj Wecshelmanns film En liten antirojalistisk film. Den aspekt jag syftar på är den mer juridiska. Om kungen gått på porrklubb är det möjligen hans ensak fram till dess vi börjar tala om huruvida det har gjorts med apanaget, som betalas av dig och mig. Hemlighetsmakeriet kring vart apanaget går är så pass omfattande att det är högst troligt att dessa, möjligen moraliskt förkastliga, porrklubbsbesök fakturerats skattebetalarna och svenska staten. Här finns det verkliga problemet.

Demokratiaspekten av republikanska krav är egentligen betydligt mer relevant än huruvida kungafamiljen är ruttna människor eller inte. Visst kan man fnissa åt att Madeleine bara flaxar runt i USA och shoppar. Visst kan man tycka att Carl-Philip borde satsa på något annat än design och bli förbannad över att vi vanliga Svenssons måste ta studielån och har prestationskrav på oss när vi studerar medan han inte behöver ta ett enda högskolepoäng när han skrivit in sig på universitetet- Visst kan vi tycka att Victoria är duktig men lillgammal. Visst kan vi säga att kungen verkar lite bakom flötet ibland. Visst kan vi tycka att det är kul att Silvia fortfarande säger ”küngen”. Men det är inte dessa, rent lyteskomiska aspekter av kungahuset som är de relevanta.

Kungafamiljen må ha ett unket byk i bagaget, det kan de tvätta själva och visst kan det göras i medias åsyn. Dock finns ett problem i detta. Den mediacirkus som uppstått bekräftar bara den personfixering som finns vid den institution som kungahuset utgör. När media hänvisar till ”allmänhetens intresse” i frågan ”har eller har inte kungen gått på porrklubb” är det egentligen allmänhetens nyfikenhet man hänvisar till. När det gäller allmänhetens intressen är det att det öppet redovisas vart våra skattepengar går och varför. Det ligger också i allmänhetens intresse att införa ett demokratiskt statsskick i Sverige.

Jonas Lundgren
Frilansskribent och ungrepublikan