Krönika: Republik är en rättvisefråga
Monarkin upphör aldrig att fascinera. Inte som institution, som institution är den själsligt död och att den alls finns kvar är ett tecken på att tiden på många vis är ur led. Men monarkin fascinerar som bastiljon för ett system som ingen vettig människa försvarar idag. Ett system där man är mer värd beroende på sin härkomst.
I söndags döptes prinsessan Leonore. En mindre ceremoni än när prinsessan Estelle döptes men ändå en ”privat middag” med ett hundratal gäster. Media gick som vanligt i spinn i en helt okritisk och ganska grund analys av klänningar, tigrar och smycken, ordnar, medaljer och utmärkelser. Det som var uppseendeväckande denna gång var att media inte ens gjorde några tafatta försök att balansera bevakningen genom att ta upp frågan om det svenska statsskicket. Sådana diskussioner brukar åtminstone ha viss balans eftersom det måste finns någon typ av motpart. I många lagen har jag själv fått vara ställföreträdande festförstörare och i TV eller spalter fått lägga ut texten om det otidsenliga och orimliga i arvsmonarkin. Så inte denna gång. Vare sig jag eller någon annan republikan fick den möjligheten. Det här är signifikant för hur media fortfarande hyser en underdånighet gentemot kungahuset.
jag har en släkting som i hela sitt liv varit ett skolexempel på att livet inte är rättvist. Hon är också en ivrig förkämpe för att vi ska ha ett samhälle där vi hjälps åt och delar på de bördor som finns. Ändå hyser hon, i likhet med media, en vördnad för monarkin. Så förhåller det sig med många. Orsaken är väl antagligen att monarkin alltid har funnits där som en trygg hamn när förändringens vindar blåst. Samhället har utvecklats åt ett håll vars främsta signum är ”in med det nya, ut med det gamla”. Det har genomsyrat allt från reformen då Sverige fick enkammarriksdag till rivningen av Klarakvarteren i Stockholm. Utvecklingen har trots allt gått från ett orättfärdigt samhälle till mer av rättfärdighet och rättvisa. Men monarkin har isolerats från detta ock är alltjämt ett orättvisans fäste. Att det inte får förbli så är vi väl många som är överens om. Men vi måste jobba för det tillsammans. Gå med i Unga Republikaner för rättvisans skull du också!
/Jonas Lundgren, förbundsordförande för Unga Republikaner och medlem i Vänsterpartiet
